Stockholm – the shopping mall of Scandinavia

Tidigare i veckan tog jag en sväng på södersidan av staden. Nu i dagarna har det precis öppnat en ny galleria i Skatteverkets gamla lokaler. Den heter lite fyndigt Skrapan. I tidningar och på annonspelare har jag sett reklamen för det som ska bli vår nya tillflykt i jakten på de snyggaste sakerna. Idag finns det förutom Skrapan ytterliggare två gallerior på Götgatan (Ringen och Brunogallerian). Vid T-centralen står klassiska shoppingparadis som PUB, NK och Gallerian bredvid yngre tillskott som Souk (dessutom har en bit av Sergels torg in glasats in som en slags förlängning av Gallerian). I Vasastan finns Västermalmsgallerian och det finns planer på att bygga en galleria under Odenplan.

Trenden är tydlig – vi går mot fler och större platser som är skapade enbart för konsumtion. Platser som existerar enkom för att få oss att spendera pengar. Tillsammans bildar de ett gigantiskt monument över kapitalismen och de fria marknadskrafterna. Jag är rädd för att staden snart slutar vara stad; en dynamisk plats byggd för livfullhet och mänskliga möten. Nu åker vi bara in dit för att handla saker. När affärerna sedan stänger töms gatorna på folk och husen lämnas gapande tomma.

Allt som oftast talar politiker om att skapa en levande stad men jag tycker Stockholms själ blir lite mer urholkad för varje år som går. Är det här verkligen en önskvärd utveckling? I så fall har jag ett förslag: kan vi inte placera en kupol över hela Stockholm (lite likt den som amerikanska regeringen placerar över Springfield i Simpsonsfilmen). Så gör vi om alla hus till butiker med stora glasfasader. Där kan människor irra runt hela dagarna medan de försöker hitta den bästa jackan eller den mest perfekta hemmabioanläggningen. I pauserna sitter de ihopklämda på obekväma stolar, äter torra muffins och dricker chai latte. Ärligare än så blir det inte. Om det är så vi vill ha det.

Andra bloggar om: köphets, gallerior, shopping, kapitalism, levande stad

Nykolonialism med humanitär täckmantel

Det finns en dansk kille som heter Kristian von Hornsleth. Han gillar frihandel. Och så är han konstnär. De här två sakerna har han kombinerat i ett projekt som heter Hornsleth Village Project Uganda. Han har också lagt till epitetet ”bistånd” till projektet (det är bra, bistånd gillar alla). Det Kristian har gjort är att åka till Uganda där han har köpt byn Buteyongera och döpt om den till The Hornsleth Village. Dessutom har han övertalat byns 300 invånare att döpa om sig till Hornsleth. Eller övertalat och övertalat, de har fått varsin gris eller get för besväret. Sedan har Kristian fotograferat dessa människor tillsammans med deras nya identitetshandlingar. Fotografierna säljs just nu för 52 000 danska kronor styck på ett galleri i Köpenhamn.

Den här Kristian är en riktigt smart kille. Han har anställt folk för att hjälpa honom med projektet, bland annat ska en pr-byrå se till att det uppmärksammas ordentligt. Det verkar fungera för både BBC och CNN har nappat. De kallar det konst. Konstkritiker säger att Kristian har gjort en insats i blottandet av hur mänskliga relationer alltid bygger på exploaterande. Relationell konst. Projektets paroll är ”Vi vill hjälpa er, men vi vill äga er”. I en bok om projektet skriver Kristian ”Sluta skänka pengar, börja med frihandel!”. Väldigt relationellt.

Jag får ont i magen. Varför då? Konstvärlden provocerar ofta, vi har sett det förut. Varför blir jag då så berörd och upprörd nu? Stefan Jonsson sätter fingret på den springande punkten när han i en artikel skriver att ”den verkliga provokationen är outtalad och följer i nästa led: vi exploaterar varandra, och vita exploaterar svarta, och låt oss fortsätta med det”. För Kristian verkar tycka att han är en riktigt hyvens kille. Att han har gjort en insats. Ett namn mot en gris – fair trade.

Jag tycker Kristian verkar vara en mediekåt provokatör av den mest irriterande sorten. Det enda han har gjort är att på ett ytterst beräknande sätt skapa största möjliga massmediala uppståndelse kring sin egen person. Exploatering? Javisst, men det är konst och alla gick ju med på det. De gav upp sina namn frivilligt liksom rättigheterna till de bilder som Kristian tog av dem kommer hans försvarare att hävda. Men med kniven mot strupen, eller i det här fallet fattigdomen i farstun, skulle jag också kunna göra en hel del. Frågan är om det går att kalla för friviligt.

Andra bloggar om: Hornsleth, Uganda, provokatör, konst, kolonialism, bistånd

Visste ni att Picasso gjorde keramik?

Det visste i alla fall inte jag förrän i somras, då jag besökte New Walk Museum & Art Gallery i Leicester. Här visas fram till den 30 september en utställning med utvalda verk ur den engelska skådespelaren och regissören Richard Attenboroughs privata samling. Tillsammans med sin fru Sheila har han de senaste 50 åren samlat över 140 olika verk och nu har de alltså skänkt hela sin samling till Leicester, Lord Attenboroughs hemstad, för att hedra minnet av deras dotter och dotterdotter som omkom i tsunamikatastrofen 2004.

Picassos intresse för keramik väcktes tidigt i hans liv. Han studerade materialet under flera olika lärare och i juli 1946 besökte han den årliga lergodsutställningen i Vallauris, Frankrike. Där träffade han George och Suzanne Ramié från verkstaden Madoura som kom att bli hans samarbetspartners i många år framöver. Mellan 1947 och 1971 disponerade Picasso ett hörn av verkstaden där han tillverkade över tusen originalverk. I utbyte fick makarna Ramié tillverka och sälja upplagor av de verk som Picasso producerade.

Four Enlaced Profiles, 1949	Face, 1959

När Picasso skapade sina keramiska föremål tog han ofta inspiration från klassiska och mytologiska teman, men även fat och kannor med mera abstrakta och surrealistiska motiv producerades. Inte sällan har hans föremål en tydlig skulptural form som ger dem en karaktär av konstverk snarare än bruksföremål. När paret Attenborough började samla på Picassos keramik var det första föremålet i samlingen ett askfat som 1953 inhandlades till det modesta priset £3. Idag säljs Picassos keramik för betydligt mer än så, mycket på grund av det stora intresse som både muséer och privatpersoner visat för föremålen.

Hands with Fish, 1953	Head of a Woman, 1947

Andra bloggar om: Picasso, keramik, konsthantverk, konst, Leicester, Attenborough

Bloggtips

Ni vet den där prao-apan som brukar dyka upp här ibland? Hon heter egentligen Charlotta och förutom att vara alldeles fantastisk så har hon också en egen blogg. Den heter Konst o.s.v. och handlar om (trumvirvel!) konst. Jag tycker verkligen ni ska gå in och läsa där. Typ nu direkt.

Konst o.s.v.

Andra bloggar om: bloggar, tips, konst

Bilder från helgens workshop

Det var en hel del folk som kom förbi under lördagens workshop. Både barn och vuxna samlades runt borden för att måla hus och gravstenar eller bygga kottdjur. Det var tänkt att Interacting Arts-workshopen skulle hållas utomhus men på grund av det dåliga vädret fick vi husera i konsthallens verkstad tillsammans med Lekrådet.

Andra bloggar om: Stor eller liten?, workshop, Haninge konsthall, Interacting Arts, barn, måla

Stor eller liten? – i en konsthall nära (?) dig

Nu har vi äntligen blivit färdiga med utställningen! Eller okej, den har varit klar i en vecka. Förra lördagen var det vernissage med äppeljuice och chokladkarameller och vi fick mycket beröm för det vi skapat. Jag är glatt överraskad över resultatet, det gick verkligen över mina förväntningar. Trots att vi i Interacting Arts egentligen inte hade någon större koll på vad Lekrådet gjorde så bildade deras grejer och våra en bra helhet.

Det var roligt också att se så många leksugna barn och deras föräldrar på vernissagen. Själv studsade jag runt bland rep, kameror och pyramider så fort jag fick tillfälle. Barnsligt förtjusande är min sammanfattning. Förtjusande tyckte även DN På Stan att det verkade och gjorde en feature om utställningen samma vecka som den öppnade. Interacting Arts goes mediehoror. Precis som det ska vara alltså.

Idag är det Haningedagen - ett lokalt jippo med ca 3000 besökare. Jag ska strax iväg och hålla workshops i anslutning till utställningen tillsammans med några andra från gruppen. Förhoppningsvis kommer staden och kyrkogården att expandera under dagen.

Jag har än så länge inga bilder, vare sig från utställningen eller materialet till den men det är på väg. Nästa vecka hoppas jag kunna visa lite av det vi gjort. Tills dess får ni hålla till godo med det korta klippet nedanför som visar hur det kan gå till att bygga hus – den snabba vägen.

PS. Sprayfärg är the shit! DS.



Andra bloggar om: Stor eller liten?, Haninge konsthall, Lekrådet, Interacting Arts, konst, barn, utställning

Joachim Koester på Moderna Museet

I Moderna Museets serie Den 1:a på Moderna så har under augusti turen kommit till den danske konstnären Joachim Koester. Tidigare har Koester intresserat sig för andra personers historier och bilder som utgångspunkt. Ett tidigare verk som ställdes ut på Lunds Konsthall var The Kant Walks från 2004, där konstnären helt enkelt går i den tyske 1700-talsfilosofen Immanuel Kants historiska fotspår genom dåvarande Königsberg (nuvarande Kaliningrad).

The Kant Walks, 2004

På Moderna så bidrar Koester med verket Min yttre gräns är en oändlig mur av punkter (after the mescaline drawings of Henri Michaux). Verket består av en filmproduktion på väggen, som till utseendet har stora likheter med det vita brus som tv:n visar när ingenting annat finns att se.

”Myrornas krig”, på en tv-apparat nära dig.

My Frontier is an Endless Wall of Points (after the mescaline drawings of Henri Michaux), 2007.

Vad är då skillnaden mellan det vita bruset på tv-skärmen och Joachim Koesters verk? Ja, precis som i The Kant Walks så finns förståelsen och konstnärens intentioner att finna i titeln (och i curatorns text om verket). Att enbart se verket räcker inte alls. Koester är litterär i den meningen att han skulle kunna, om han så ville, författa en tillhörande bok till sina verk innehållandes alla intellektuella kopplingar. Verket är som toppen på ett isberg.

Under vernissagen till Den 1:a på Moderna så var konstnären själv på besök, och förklarade sitt verk. Det var en lång historia som inbegrep Andrés resa till nordpolen och de filmrullar som återfanns i snön där efter 33 år, Niels Bohr, språket genom Gertrude Stein, Sigmund Freud och det undermedvetna, meskalinkonstnären Henri Michaux påverkade teckningar och målningar från 70-talet, och tarantellabitna ofrivilliga dansare i Italien. Jag ska inte ens försöka återberätta hur kopplingarna var, men curatorn Fredrik Liew har lyckats rätt bra, vilket går att läsa om här. Det är en intressant text, eftersom den slutar med de två meningarna

Läsningen av och interaktion med filmen är inte i första hand menad att vara rationell eller intellektuell utan, precis som en dansares rörelser, sinnlig. Att se filmen är som att göra en resa bakom ögonlocken.

I detta håller jag helt med Fredrik Liew. Strunta därför med gott samvete i att läsa och förstå den tillhörande texten, men se gärna verket som i sig är en upplevelse, om du har vägarna förbi Moderna Museet. Utställningen pågår fram till den 16 september.

/Prao-apan

Andra bloggar om: konst, Moderna Museet, Joachim Koester, Immanuel Kant, film